.omega

Jag avskyr verkligen hur infekterad israeldebatten är. Det är verkligen helt omöjligt att kritisera den israeliska staten och dess handlingar utan att kallas antisemit. Nu senast har vi ju hela grejen med tennismatchen - vanligen skiter jag i tennis, liksom jag skiter i all annan sport, men jag stödjer verkligen den socialdemokrat som ville stoppa matchen eftersom han ansåg att Israel var och är en terrorstat. Grejen är den att nun när matchen ändå spelades, men inför tomma läktare, då kommer det någon rövhatt och påstår att det skulle röra sig om antisemitism.

Alltså, jag tänker göra det här klart: Jag har inte mer emot judar än jag har emot någon annan religiös gruppering. Vad mig anbelangar är det var och ens ensak om, när och till vem man ber, och jag lägger mig heller inte i andra människors förhudsvanor. Det finns dock en skillnad mellan “judar” och “israeler”, och sedan har vi ju det ytterligt infekterade ordet “sionist”; som ju egentligen betecknar någon som vill återskapa sion, dvs judarnas hemstat. Sionist kan man dock inte längre använda beskrivande, eftersom man då automatiskt sammanknippas med diverse fascistoida och rasistiska grupperingar, för att inte tala om en icke föraktlig mängd skumma konspirationsteoretiker.

Men; Judar och Israeler, således. Det är inte alla judar som stödjer den israeliska regeringen; faktum är att det finns en hel del judar som också är israeler men som ändå inte stödjer den israeliska regeringens terror mot muslimsk befolkning. Det finns till och med judar som inte anser att Israel, i dess nuvarande form, är en särdeles bra idé överhuvudtaget. Det har det alltid funnits.

Lite översiktlig historia, för de som bara läst historiaböcker från 80-talet: Under 1800-talets senare hälft uppstod en rörelse bland det uspridda judiska folket. Målet för rörelsen var en egen stat - man hade förtryckts och förföljts länge i alla länder där man bosatt sig, och det enda sättet att kunna känna sig trygga var att skapa ett eget judiskt land. Denna rörelse var den sionistiska rörelsen. Under ett stort antal år flyttade således små grupper av judiska bosättare in i Jerusalem, där man slog ner sina bopålar. Av allt att döma hade de en gynnsam inverkan på sin omgivning, det kulturella utbytet med de olika arabiska folk som redan bodde där var ganska gott.

Allt eftersom strömmen av bosättare blev större, hårdnade också relationerna. Arabfolken kände sig pressade, och det blev ett sämre och sämre klimat. De judiska bosättarna radikaliserades i ganska hög grad, och kring nittonhundratalets början återfanns en hel del ganska osunda tänkare i den sionistiska rörelsen - ett starkt förakt för araberna plus minst sagt bekanta idéer om den egna grupperingens absoluta överhöghet och utvaldhet frodades i den alltmer religiöst fanatiska befolkningen.

(Därmed inte sagt att araberna var några duvungar - kulturen i dessa länder var minst sagt nedlåtande mot alla utbölingar, och det fanns och finns gott om machisimoideal och man respekterar egentligen bara råstyrka…)

Nå; kring första världskriget hade britterna snott åt sig kontrollen över det bråkiga området, men hade svårt att hålla freden. Man hade lovat starka sionistiska ledare att öppna upp för ytterligare bosättare, samtidigt som man lovat motsatsen till arabiska ledare. Det hela var en ganska ordentlig krutdurk. Så, efter andra världskriget upphörde landet att vara brittiskt protektoriat och Israel utropade sig prompt till självständig stat. Egypten och några andra i närheten tappade huvudet alldeles och anföll, men Israel, stött av diverse västländer, slog tillbaks de invaderande styrkorna och utökade också sitt terrirorium.

Så, under de senaste 50 åren har det varit bråk mellan araber och israeler. Ingen av sidorna förtjänas att höjas till skyarna, båda sidor gör dagligen fel. Jag kan dock inte tycka annat än att det finns visst fog för åsikten att Israel trots allt är militärt överlägsen - en modern västmakt som antagligen har kärnvapen. Jag har således lite svårare för Israel, eftersom jag generellt tycker illa om de som ligger i den övre delen av ett ojämnt maktförhållande.

Nå; vad har allt detta med tennis att göra? Jo, allt det ovanstående handlar om att en liten grupp judar, dvs den sionistiska rörelsen, består av religiösa fanatiker. I ögonen hos dem, och även sådana fanatiker som Svensk Judisk Krönika, är det judiska folket upphöjt över alla andra, och varje smädelse, kritik eller kommentar gällande någon jude ses således som en smädelse mot hela det judiska folket. Man förmår inte skilja mellan kritik mot en regim eller mot en specifik handling och judehat. Man blandar samman sak och person på et allra värsta sättet.

Nej, det är inte för att ni är judar jag kritiserar er - det är för att ni bombar barn, sjukhus och FN-läger.

Det finns all anledning att känna sympati för de som var med om förintelsen och deras nära och kära. Det finns också givetvis fog för att fördöma alla judeförföljelser som pågått genom världshistorien, på samma sätt som det finns anledning att fördöma förföljelser mot homosexuella, kristna, muslimer eller någon annan grupp. Det betyder inte att det är rimligt att låta religiösa fanatiker cyniskt utnyttja Förintelsen som en filt att täcka sina egna brott med. Israel är idag ett modernt Apartheid, med olika regler beroende på härkomst och religion. Man bygger mur (när byggdes det senast mur, och var?) och bombar skiten ur folk som inte har ens i närheten av jämlik makt.

Jag har ingen åsikt om judar, eftersom “judar” är en gruppering lika vag som “homosexuella” eller “blonda”. Jag har däremot en åsikt om den Israeliska regimen, och jag måste, även i fortsättningen, kunna kritisera denan regim utan att bli sammanblandad med mina politiska motsatser. Genom sina överdrivna reaktioner och genom att ständigt föra upp nazismen, Förintelsen och antisemitism så snart Israel kommer på tal, skadar säkerligen dessa religiösa fanatiker den religiösa gruppen “judar” mer än vad några palestinska självmordsbombare gör.